Haggie Olson

Den där känslan, då man långsamt faller utan att egentligen röra sig och alla tidslagar tycks hävas om så bara för en sekund och jag undrar, är detta verklighet?

Och när man vaknat sida vid sida så många morgnar trots att hjärtat aldrig tycks vänja sig vid de där klarblå ögonen, den där skäggstubben och hur hans bröstkrog häftigt rör sig mot min kind.

Ett begär, en pulserande längtan som växer sig allt starkare då han går, kramar om mina sinnen och jag inser, medan jag rullar runt i värmen från hans kropp bland de vita lakanen. Du är verklighet.

Och när du försvinner, då jag inte kan låta alla vackra fragment vara. Då de spelas upp på näthinnan om och om igen. Lukten av din kropp, känslan då mina händer vidrör ditt kindben och bakåt mot ditt hårfäste.

Då du sluter upp bakom mig och vilar din haka på min axel, liksom trycker din kropp mot mig. Är du verkligen så vacker?

Så när jag där mitt bland de varma ångorna som klär min nakna kropp kommer rädslan, skräcken att förlora alla morgnar, nätter och alla bråk som slutat med försoningar som liksom tycks kunna limma ihop varje liten spricka i mitt hjärta.

Och jag låter den häftiga värmen som sköljer längst mina axlar, min svank, skölja bort rädslan att förlora min enda verklighet.

Jag känner mig bara så nere på något sätt. Inte så att jag tycker livet är tungt, för det är det inte, kanske lite för lätt till och med, men man väljer ju själv hur man vill ha det, vi alla föds ju nakna.

Fast att det där med att vi föds nakna är så sant som det är sagt, rimmar det illa ändå. Jag menar det finns dem som är totalt värdelösa, det gör ju det. Dem som skjuter upp allt, aldrig tar tag i saker, klarar inte av att fixa livet och alla måsten som hör till, medan andra liksom bara gör det och när de gör det så gör de det bra.

Och självklart handlar det inte om att någon är handikappad, eller har inlärningssvårigheter, det handlar om att prioritera. Hur fet dyslexi du än har, du måste försöka. Du kan ändå fixa det. Men de flesta lägger sig där på rälsen, ger upp, fixar inte skolan och blir en belastning för samhället.

Jag menar idag tycks ALLA lida av något, seriöst..
Varför inte bara säga det, du väljer själv, du är precis som alla andra men du väljer själv, vill du leva ett bra liv eller vill du leva på andra. istället för att komma med alla undanflykter. Jag kämpar VARJE dag i skolan, jag tycker det är sjukt jobbigt, jätte svårt, asmegatrist och jag har bara lust att dö under visa omständigheter, men jag kämpar.

Jag tror fortfarande vi föds nakna, men vi väljer själva hur vi vill dö

Tänker du på mig nu? Tänker du på mig något alls?
Om jag dog skulle du tänka på mig då?

Ibland brukar min blick fastna på dina läppar då du talar
Utan att höra din röst som skulle kunna tysta sorlet i alla salar
Och ibland brukar jag tänka på dig innan jag blundar
Innan min verklighet löses upp och mitt sinne släpper alla grundar
Det är då jag minns dig i din rutiga skjorta på det där spanska haket
När du kysste mig på söder där de hade spanska flaggor hängandes i taket
Och din dialekt drog till sig blickar likt ditt skratt som smittade av sig
Och vi pratade mycket och länge om allt från politik till det vackra Bombay

Och när vi tappat bort varandra så vill jag egentligen bara få dig att förstå
Att när jag säger det så menar jag det speciellt att jag aldrig kommer låta dig gå

De säger inget pojkvänsmaterial de där som hytter med fingret i parken
Han är gammal du är ung och förr i tiden kunde såna dumheter ge en sparken
Och vad tror du lilla vän att en man så ståtlig ser något i flicka som du
Att du kan bekräfta honom och tror att han ska titulera dig som hustru
Nej du kära barn och de må gudarna veta
Det är inte hos män som honom du ska leta

Om jag så bara kunde skrika så högt jag kände för
Skrika ut alla tankar och skita i vem som hör
Och alltid vara bitter tills den dag jag dör
för det är kärleken som svikit och det är den jag förgör
Ja jag är arg och jag är arg ska ni skrika i kör

Jag blundar och låtsas att jag är någon, någon annanstans
Kanske en av dom som alltid tycks be om en andra chans
Eller dom som lyckas efter första försöket med en befintlig elegans

Jag blundar hårdare och försöker tänka att jag är den där som har det
Det där lilla jävla extra som ingen kan sätta fingret på eller vet
Fast jag inte skulle kunna för jag är blek och diskret, aningen konkret

Och när folk säger att man ska vara nöjd med vem man är
men de har ingen aning själva och lever inte som de lär
Nej jag blundar så hårt och försöker fokusera på allt som inte är jag
För då kanske det är lättare att se mig själv för den jag är en vacker dag

Du är det bästa som hänt mig. jag vet inte hur jag resonerar då jag säger så, bara att jag inte kan minnas att jag vart så glad som du gör mig. Så skrattig, bubblig och velig som jag blir då jag är med dig. Du måste bara vara det bästa som hänt mig, kan inte tänka mig något finare.

1 varför? 2 jag fattar inte hela den där biten då du först är helt underbar, för att sedan bli pedantisk och oresonlig. 3 Och alla de där sakerna du kastar ur dig, jag blundar så ofta för det men det väller upp inom mig hela tiden. 4 Jag vet inte. Jag vet inte. jag hatar då du säger så. 5 ………….varför?

Jag vill tro att det finns parareella världar någonstans
I rymden där existerar allt vi trodde inte fanns
Utan tidsystem eller dragningskraft som upprätthåller någon form av balans

Utan en tanke på att jag stod där mitt i bland livets centrum
Bland livets rusning och inte i händelsernas väntrum
Att jag för en gång skull fri att gå utan ett öde som styr
Att jag fri i mitt inre sinne och inget förflutet jag flyr
Och när jag blickade upp mot den ganska mörka himlens motiv
En aning onykter insåg jag att jag förmodligen kommer kasta bort mitt liv
Kanske glömma bort att livet har ett slut och att tiden rinner
Och för varje dag jag bara väntar att möjligheter försvinner
Och när tanken slog mig kunde jag inte sluta fundera
Hur många fler minuter är jag villig att spendera